She..

Eftersom jag har spenderat mesta dels av denna vecka i Finland
så har jag skrivit lite "dagbok". Orkar ni ?

090519 13:41 svensk tid.


Efter en båtresa med gamla människor och dålig sömn hamnade
vi till slut i Åbo eller Turku som det heter på finska. Efter lite småkrångel
och det så fann vi motorvägen mot Helsingfors. Vi skulle träffa Riita, mammas
syster från en tid för längesen. Att hitta till henne var ett jävla krångel.
Hur svårt var det att andas lugnt och sedan kolla på kartan istället för att
stressa vid grönt där bilarna tutar och har för sig (jävla kärring, min mor alltså).

Efter en timme hos moster (som vi borde kalla henne för men hon är en främmande
människa för oss alla) så åkte vi vidare mot Tavastehus (Hämeeliina). Det var ett minimalt
krångel där också. Att hitta hit det vill säga. Men efter många om och men så
anlände vi hit. Det läskigaste av allt var att se rummet, sängen. Platsen där mormor
dog. Det var så nytt, så läskigt men ändå så coolt. Men jag vill däremot inte sova där i natt.

Begravningen är imorgon, vi kommer att träffa främmande folk återigen. Såna människor
som kallar sig för släkt. Jag vill verkligen inte det. Jag vill åka hem nu, hem till Grisen,
hem till Honeybunny. But hey, it's only tuesday.. One down, two to go..


Ska vi leka gömma penis?
Jag säger vart och du gömmer den.


090520 09:42 svensk tid.

Klockan elva börjar begravningen, tolv finsk tid.
Jag kommer att vara ganska oseriös eftersom jag har
sovit så jäkla dåligt. Att dela rum med brorsan, som snarkar och hostar,
är inte roligt. Och att sova på soffa ger en ganska obekväm upplevelse.
Men jag kan ändå inte låta bli att tänka, tänka på hur mormor har haft det
sen 6 Augusti 2000. Då hennes man dog, hennes riktiga kärlek.
Man ser hur hon hade slutat bry sig, om den vackra spegelbyrån som hon en gång
tog väl hand om, om hennes hem som också en gång i tiden var det finaste.
Hon hade bytt sovrum för hon klarade inte av att sova i det rum som hon en gång
hade delat med kärleken.

Hon var tjock, vacker och välmådd innan han dog. Sedan blev hon mager och olycklig
och man kunde faktiskt se hur livsgnistan hade försvunnit. Bilder säger som sagt mer
än tusen ord. Och det får mig att tänka på släkten. Våran släkt, finska släkten.
När man tänker på alla berättelser som min mor hade talat så förstår man hur skör
och sorgsen våran släkt är. Hur lätt det är att tappa livsgnistan..


Min mamma är en hjältinna.


090520 13:28 svensk tid.

Begravningen gick bra, väldigt bra faktiskt. Jag kunde hålla mig för skratt så
det var ganska chill. Min morbror tog det hela alltför seriöst. Mamma säger
att han är en hobbykristen. Jag skrattade ganska mycket åt det...
Kistan var vit och enkel, sidentyg och kors. Mina syskon fick vara bärare.
Jag vågade inte. Rädslan över att vara den som tappade kistan var ganska stor
så jag fick ta hand om demente Raimo, mormors tidsfördriv. Jag hade lust att
släppa rullstolen i backen. Jag avskyr mannen, verkligen..

Jag har även träffat min släkt. Jag känner verkligen ingen samanhörighet med dom.
Jag har bytt några ord med dom, men det är fortfarande kallt och usch.
Vi ska iaf äta korvstroganoff och kusinen och hans vän är kockar.
Jag ska bara försöka komma över min besvikelse över vissa saker.

Jag vill åka hem men ändå inte..