She..

Jag smyger fortfarande in på toaletten
och gråter ett par minuter. Iaf de få
minuterna jag kan ta! Sen torka alla
tårar, bort med allt synligt spår för
sorg, ilska och depp för att sedan
gå ut och vara "glad".

Vad är värst med det hela egentligen ?
Att detta har blivit en vana att jag kan
inte säga någonting för någon för jag
är rädd för deras åsikter om det.

Eller att jag har faktiskt sagt att jag mår
dåligt och alla bara står och tittar på.
I vilket fall som helst så har jag kommit
i underfund med mig själv.
Jag kan inte fixa det här utan hjälp.

Tokfixar musik till telefonen.
Har tröttnat på det mesta som
finns i fönen!

Ny kärlek!

Att inte andas.

Tog ett bad för att mjuka upp varenda muskel som
gör ont i min kropp. Det gjorde ont, allting gjorde ont.
Min muskelinflammation dödar mig, min ischias (?) dödar
mig, alla dessa träningsvärk och huvudvärk dödar mig.
Jag dör, hela jag dör.

Jag avskyr när jag kommer hem från jobbet för det
är in princip läggdags på en gång för jag måste sova
länge och bra. Men det går ingen bra, jag jobbar när jag
sover också.

Jag hoppas iaf på att man slipper ta den sista tåget eller nåt
så att man slipper komma hem miss i nassen.
Jag hatar Spånga.