She..

Jag smyger fortfarande in på toaletten
och gråter ett par minuter. Iaf de få
minuterna jag kan ta! Sen torka alla
tårar, bort med allt synligt spår för
sorg, ilska och depp för att sedan
gå ut och vara "glad".

Vad är värst med det hela egentligen ?
Att detta har blivit en vana att jag kan
inte säga någonting för någon för jag
är rädd för deras åsikter om det.

Eller att jag har faktiskt sagt att jag mår
dåligt och alla bara står och tittar på.
I vilket fall som helst så har jag kommit
i underfund med mig själv.
Jag kan inte fixa det här utan hjälp.