She..

Jag har läst runt en massa sidor om mitt tillstånd.
Det är svårt att lägga mig i någon kategori för
det flesta stämmer men samtidigt inte.

I vilket fall som helst så har jag gjort framsteg.
Jag var ute hela helgen, jag har förflyttat mig
från sängen till stolen till vardagsrummet.
Men jag ser honom överallt. Det skriker
tomhet, här och där.

Jag är iaf tom och det sliter nog på mig
och Martin. Det är ett helt under att han
fortfarande står vid min sida under alla
dessa år. När ska jag sluta upp med det här ?
Ska jag börja gå på lyckopiller eller andra
mediciner för att hålla mig intakt ? Fly från allt ?