She..

Nu till det stora hela, jag ångrar mig varje dag.
Jag har alltid något som jag har ångest över.
Mest är det för den situationen jag är i nu.

Jag har ångest för det här med mina pappa komplex.
Jag kommer aldrig att ha en pappa, en riktig pappa.
Det för med sig en jäkla mycket ångest.

Jag har ångest över maten. Jag har fortfarande en
massa spår efter ätstörningen. Jag äter fortfarande
en gång om dagen. Har jag en bra dag så äter jag
lite frukost. Bakelser, godis, chips. Jag trycker i mig
det lätt, men mat. Mat i överhuvudtaget kan äckla
mig för jävla mycket, det är en jävligt stark hat/kärlek.

Jag har ångest över att jag har ingen att gå till.
Jag har ångest över att suga åt mig alla andras
"jag mår inte bra, gör mig glad".
Jag har ångest över att ha ångest.

Jag har ångest över att jag inte orkar kämpa längre.
Jag låter allt bara flyta på och hoppas på att allt
försvinner, igen. Där har ni era jävlar!