We need to eat.

Jag har precis haft en nostalgitid för mig själv.
Läste igenom de mesta av mina dagböcker, mest
för att påminna mig själv om vem jag var och hur
jag ska undvika att hamna i den situationen igen.

Jag avskydde den tiden då allt handlade om att överleva.
Något som jag fortfarande måste göra idag.
Men när jag läste om Felicia så kände jag hur det
stack till, hårt. Hon skulle fylla sex år nu i april.

Nu kör vi mer på Kent.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0